astupidgirl

Jag har haft en fruktansvärd helg, med hemska ångestattacker. Men har i vissa stunder lyckats skriva av mig litegrann, trotsallt inte när det var som värst men jag skrev i alla fall. Tänkte först ta steget att lägga ut det på min "riktiga" blogg som inte är anomym, men ångrade mig snabbt när jag insåg att det är delad på facebook inför alla som jag är vänner med, inte vidare smart skulle jag väl påstå. Men så kom jag att tänka på denna blogg som jag har haft en tendens av att glömma bort. Så lägger in det här istället. Så kanske man kan visa någon person därute att den inte är ensam om att må dåligt om den nu skulle göra det.

Det rasar, jag rasar. Jag blir galen, sluta, sluta nu. Jag vet inte vad jag gör, eller gjorde, ångesten kryper sig närmre och närmre. Illamåendet börjar och det vänder sig i magen. Ångesten stannar till en stund, men börjar snabbt igen. Den tar ny starkare kraft, den slutar inte, den vägrar. Musiken dånar i huvudet den ska hjälpa, varför hjälper den inte? Den höjs, behöver den där kicken som den brukar ge, men den kommer aldrig, jag ger upp, kryper ihop i fosterställning och försöker gömma mig, gömma mig ifrån den. Istället fortsätter jag att rasa, fånga mig snälla, dra mig uppåt, jag behöver det. Tappa mig inte, det är mörkt, det är obehagligt, det är nu jag behöver dig. Snälla svara på mina rop.